Vi hade ett avtal. Blir det för mycket ringer du.
Det var torsdag när telefonen ringde. Han hade bestämt sig.
”Hur tänker du göra?”
Uppehåll. Få honom att stanna kvar i telefonen.
Han hade tänkt ut allt. Kollat tågtabellen. Visste ett bra ställe vid spåret där de hade hunnit accelerera upp. Det var viktigt att tåget körde fort.
Jag frågade om han hade tagit sina mediciner idag. Det hade han inte. Om han gjorde det skulle han inte våga.
In på kontoret. Klottra ner ett ord på en gul post-it och visa upp för närmsta kollega. Hjälp!
Det var inte långt till hans lägenhet.
”Vi står utanför din port nu. Kan du släppa in oss?”
När vi träffas på psykakuten några dagar senare blir han svart i blicken när han ser mig.
”Du. Du hindrade mig! För det kommer jag aldrig förlåta dig.”
Bakgrund
Kommunala sparkrav medför ofta indragning av kostnadsposter som inte tydligt kan kopplas till mätbara resultat. Men även poster som är svåra att utvärdera resultatet av kan fylla en vital funktion för verksamheten.
Syfte
Att med en verksamhetsnära berättelse belysa arbetets utmaningar och att även situationer som ”slutar lyckligt” kan sätta djupa spår. Texten vill upplysa om varför handledning inom socialpsykiatrin inte är en av de kostnadsposter som kan sparas in.
När du väljer att arbeta med och för personer med psykisk ohälsa vet du att det här ingår i jobbet. Du vet det, men det gör det inte lättare. Situationer som denna väcker något inom en. En tvekan.
Vi jobbar så hårt för att hjälpa människor. För att rädda liv. Vi går utbildningar i suicidprevention och får lära oss att en självmordsbenägen person inte tänker rationellt. Den måste hindras till varje pris. För senare – när den mår bättre – kommer den att ångra sig. Det sägs att många av dem som hoppar ångrar sig redan i fallet.
Ändå väcks en liten tvekan. Kanske till och med ett dåligt samvete. Vem är jag att bestämma över en annan människas liv? Hur kan jag avgöra att den inte tänker rationellt? Kommer ångra sig?
Utbildningarna i suicidprevention bygger på empirisk forskning. På statistik. Jag säger inte att den har fel, men statistik har ett problem och det är att det bara är siffror på ett papper. Den är generell. Studier har visat att uppemot 90% av de som överlever ett suicidförsök senare känner tacksamhet och väljer att fortsätta leva. Men hur ska jag kunna veta vem som tillhör majoriteten och vem som utgör de där andra tio procenten? Hur ska jag kunna skilja en människa från en annan? Därför är regeln att alltid rädda liv.
Ändå stannar de där orden kvar hos en. Inte ”du räddade mig”, inte ens ”du stoppade mig”. Utan ”du hindrade mig”.
Jag lägger orden här. Hos dig. Var lägger du dem?